14 september - Tidigt på morgonen åker jag till öns östra delar. Vid Santa Cruz kör jag under flygplatsens landningsbana som vilar på väldiga pelare och delvis når ut i havet. Första stoppet blir Machico, Madeiras till befolkningsantal andra stad. Det var här portugiserna landsteg för första gången 1419. En staty av öns upptäckare, Trisaô Vaz Texiera finns utanför 1500-talskyrkan.
   Bilen parkeras ovanför centrum, jämte den nu nästan uttorkade flodbädden. Det är en rik vegetation nere i flodbädden och bara en smal rännil vatten. En silkeshäger, två gräsänder och massor av forsärlor, liksom feta råttor eller sorkar håller till i flodbädden. Lite längre ner mot havet ca 200 meter uppströms mynningen håller ett 30-tal helenaastrilder till. Dom rör sig i små flockar och plockar frön i den manshöga vegetationen. Helenaastrilden är en introducerad art på Madeira, eller möjligen förrymda burfåglar. 
   Nere i centrum av Machico kommer folk ut från kyrkan. Det är söndag. Utanför kyrkan samlas små grupper av människor, skakar hand och inleder samtal. Det råder en avstressande stämning och ut över havet ses Desertas-öarna i ett disigt töcken.
   Från Machico fortsätter jag mot öster, kustvägen till öns östligaste by Caniçal, belägen på udden Ponta de Sâo Lourenco. Här finns ett litet museum som berättar om den tid när fångsten av kaskelottval var den stora inkomstkällan. Jag letar efter spanska sparvar i palmerna nere vid stranden, men där finns inga sparvar alls. I hamnen ses sju kentska tärnor, en skrattmås i vinterdräkt bland hundratals medelhavstrutar.
   Vid Ponta do Rosto lite längre ut på udden bjuds på storartade vyer över det vilda, klippiga landskapet. Det här är tillsammans med Desertas dom torraste delarna av ön, nästan ökenlikt. Kanariepiplärkan är allmän här.
   Jag  åker mot väster på motorvägen. Som vanligt genom en mängd tunnlar och tar av mot norr vid Funchal. Nu bär det ständigt upp, på en hisnande bergsväg med blick ner mot havet och Funchal. Målet är Curral das Freiras -  nunnornas dal.
   Curral das Freiras ligger i en dal omgiven av höga bergstoppar. Den bästa platsen för fotografering är miradouron vid Eira do Serrado, ungefär 450 meter ovanför byn. För mindre än 50 år sedan var den ända vägen ner till byn en slingrande stig som börjar vid vägtunneln. Det tar lite över en timme att gå ner till byn från miradouron och utsikten är hisnande.
   Jag äter en mycket bra espetada i restaurangen och sedan till hotellet för att förbereda morgondagens hemresa.