11 september - På morgonen hämtar jag hyrbilen hos Europcar på Estrada Monumental. Samma hårt trafikerade genomfartsled som mitt hotell ligger vid. Har man otur och får ett rum ut mot gatan blir det inte mycket sömn. Välj ett hotell som inte ligger direkt intill den här gatan, alternativt ett högt beläget rum.
   Jag beslutar mej för att åka upp till Paúl da Serra. Högplatån i väster på ca 1 300 meters höjd. Det är ett vindpinat hedlandskap, där det ofta råder dimma och med en betydligt lägre temperatur än nere vid kusten.
   Jag åker mot väster genom hotellområdet Lido och kommer ut på motorvägen vid Câmara de Lobos. Genom inte mindre än tio tunnlar nås Ribeira Brava, där färden går mot norr längs Madeiras mest imponerande dalgång. Det går brant uppför, det slår lock för öronen och jag sväljer som en abborre på land. Bilens temperaturmätare sjunker från 24 °C till 13 °C. Uppe vid Encumeada passet, 1004 m ö h är sikten noll och jag inser det meningslösa att fortsätta mot väster på högplatån, särskilt som det börjar duggregna.
   Väl nere vid kusten igen skiner solen och en enklare lunch intas i Calheta, där dom terrasserade bergssluttningarna beundras. Dom kan kanske jämföras med våra småländska stengärdesgårdar. Vid Calheta Beach finns en strand med importerad sand från Marocco. Under en kort vandringstur längs en levada ses bofink, , tornfalk och tre madeirakungsfåglar (endemisk för Madeira).
   På väg västerut mot Ponta do Pargo görs ett flertal stopp för att beundra dom spektakulära vyerna ut över Atlanten. På klipporna ses enstaka hus och man undrar hur det är möjligt att ta sig dit. Enfärgade seglare ses i stora antal i sin pilsnabba jakt efter insekter.
   Ponto do Pargo "delfinpunkt" består bara av en samling hus med en kyrka. Längre väster ut kommer man inte, nästa stopp är Amerika. Vid fyren finns det många turister som beundrar dom dramatiska klipporna. Här finns några forsärlor och en tornfalk sitter på en ledning.
   Vägen ner till Paúl do Mar är i kusligaste laget och inget att rekommendera om man har svaga nerver. Byn kunde fram till 1960-talet bara nås med båt. En lång tunnel genom berget leder fram till Jardim do Mar "havsträdgården", en liten fiskeby med svart klapperstensstrand och några serveringar. Här ses 20 kanariesiskor och två roskarlar.
   Nästa stopp blir Ponta do Sol. Här finns det märkliga klippformationer och jag måste igen beundra portugisernas murarkonst. Ovanför byn finns det stora växthus där man odlar orkidéer, papegojblommor och mycket annat, en del är man välkommen att besöka.
   Som vanligt lämnar jag motorvägen vid Camara de Lobos och kommer in till Funchal från väster genom Lido-kvarteren.