14 oktober - Går upp klockan 06:30 och lagar frukost. Det är ännu kolsvart ute och fyren på Playa del Matorral kastar sin ljuskägla ut över oceanen och in över Morro Jable. Hotellet är den här tiden på dygnet dödstyst, men en och annan bil rör sej ute på huvudvägen FV-2.
   BBC World News sänder långa reportage om dom instängda gruvarbetarna i Chile. Man har börjat hissa upp dom första. Iklädda mörka solglasögon hjälps dom ut ur den klaustrofobiska tuben till folkets jubel.
   Klockan 07:30 börjar det ljusna i öster och en svart VW Polo rullar mot norr på FV-2. Solen stiger ur havet och färgar det dramatiska landskapet i guld och rött. Den här tiden på dagen är den vackraste och den bästa tiden för att fotografera. Jag tar av mot havet i SÖ mot Risco del Paso. Det är ett tillhåll för vindsurfare och soldyrkare, inga hotell, men en enkel taverna vid stranden.
   200 meter innan stranden upptäcks en obekant fågel jämte vägen. Det är resans första ökenlöpare. Den ses verkligt fint från bilen på bara tio meters avstånd. Jag åker ner till tavernan och monterar upp tubkikaren på en sanddyn. En ökenvarfågel hörs från toppen av en buske. Det är märkligt hur många olika läten den här fågeln har. Nere vid stranden finns saltvattenslaguner formade av vågor och tidvattnet. Här fiskar tre vita silkeshägrar i det mjuka morgonljuset tillsammans med medelhavstrutar och två skedstorkar.
   I Costa Calma tar jag en promenad i den planterade palmskogen jämte huvudvägen. Två negrer sköter om skogen och tjattrar under palmerna. Gott om turkduvor men det är också allt. Fin morgon, vindstilla och 24˚C.
   Fortsätter mot norr till Las Salinas som ligger vid kusten ca en mil söder om flygplatsen. Här har man utvunnit salt i flera hundra år. Nu är hela området ett museum och det kostar 5€ i inträde. I salinerna finns en styltlöpare, några vadare, och i bränningarna fiskar tre kentska tärnor.
   Två "saltarbetare" med stora stråhattar stirrar apatiska in i salthögarna, dom verkar lika museala som salinerna i övrigt. Ett gäng afrikanska borstekorrar kilar blixtsnabbt ut och in i sina jordhålor. Dom är vanliga över hela ön och låter sej fotograferas sedan jag matat in dom med "salami".
   Åker vidare genom byn Casas de Las Salinas mot en hög mast och kör ner i ravinen/dalen Barranco de la Torre. Den är känd som en bra lokal för kanariebuskskvättan som är endemisk och bara finns på Fuerteventura i hela världen. Jag ser tre buskskvättor på den här lokalen liksom resans enda hussvala, glasögonsångare och klipphöns.
   Resan fortsätter nu mot söder på FV-2 och vid Gran Tarajal tar jag av mot höger in på FV-20 mot Tuineje och vidare mot norr. Vid Castillas del Angel till vänster på FV-30 och efter några kilometer till höger på väg FV-221. Vid en getfarm i början av byn Las Parcelas kör jag in på en bra grusväg och följer den ända fram till sötvattendammen Embalse de los Molinos. Precis som vid Catalina Garcia 13/10 är även den här dammen nästan uttorkad och några roständer verkar felplacerade i den torra stenöknen. På den lilla vattenyta som finns kvar ses inga vadare eller andfåglar och jag bedömer det som föga givande att försöka ta mej ner till vattnet.
   En plåtdörr står och smäller i vinden, getterna låter som gråtande barn, hela platsen är ödslig, och när som helst kan Clint Eastwood komma ridande i ett moln av damm.
   Byn Los Molinos vid stranden av Atlanten ligger vid vägs ände. Byn har en liten strand med hård sand och en del klappersten. Se upp för bränningar och lömska strömmar. Tar en kaffe i byns enda byggnad, en enkel taverna där några myskänder går omkring bland borden liksom en lusig katt. Vid ett bord sitter fem spanjorer inbegripna i en livlig diskussion om politik och fotboll. Hem till hotellet och afton på balkongen. Koboltmesen håller nu till i buskarna strax nedanför min balkong.