Teneriffa & La Gomera 1 - 8 februari 2009
7 februari - vandring på La
Gomera - Nationalparken Parque Nacional de
Garajonay på La Gomera är den enda lagerskogen i världen som förklarats
som världsarv av UNESCO. Den breder ut sej runt toppen på ön med en yta av
4 ooo ha.
Under överfarten från Los Cristianos får vi ett smakprov av öns
speciella vissel-språk. Det kommer från båtens högtalare. El Silbo, det
märkliga visselspråket användes förr att kommunicera på stora avstånd och
över dom djupa ravinerna som likt ekrarna på ett hjul går från öns
mittpunkt ut mot havet. Hur det låter? - ja som ljudliga fågelläten.
Båten går till San Sebastian där en buss väntar på oss för en
hisnande färd upp i bergen, där den högsta höjden är 1 478 meter. Nere vid
kusten skiner solen och landskapet är ökenartat. Bergssluttningarna är
terrasserade för odling, smala terrasser i avsats efter avsats och man kan
inte nog beundra det arbete som krävts för att skapa dom. Främst odlas
bananer, mango, papayas och avokado.
Vandringen går genom lagerskogen på 900-1 200 meter. Trädljungen är
en alltid grön buske som här på La Gomera mer liknar ett träd. Den kan
enligt guiden bli 15 meter hög. Ljungen blommar nu med klasar av små vita
blommor.
Dom första 40 minuterna går vandringen brant uppför i den här
tysta, mystiska regnskogen. Regnet hänger i luften, och sikten når inte ut
till Atlanten. Skulle tro att temperaturen ligger runt 12°C med en mycket
hög luftfuktighet. Vandringen är lättare än den i Masca, med en
svårighetsgrad av 3 på en skala ett till tio. Trots det flåsar jag som ett
ånglok i den branta stigningen. Det är mycket tyst i skogen; men jag hör
och ser kungsfågel, koboltmes, svarthätta,
koltrast och tornfalk. Vandringen tar tre och en halv timme och
jag ser bara två duvor under den tiden. Hade förväntat betydligt
fler.
Nu i februari är det en fin tid att vandra i La Gomeras berg. Det
porlar friskt i dom små bäckarna, grönskan är slående och vattenfall
kastar sej utför klipporna.
Efter den inledande stigningen, som är den svåra delen, följer en
varierad vandring med ibland ganska branta nedförslut. Om man skulle ramla
trillar man inte utför något stup man blir bara smutsig.
Genom den tysta, grön-mossbelupna skogen går vandringen fram till
en liten glänta där det finns ett kapell. Här finns den enda bäcken på
Kanarieöarna som har rinnande vatten året runt. Nu smakar det bra med en
lunch som dukas upp på ett av träborden som finns i gläntan. En
kanaribofink gör oss sällskap och koltrastarna väsnas.
Sista delen av vandring fram till bussen går på en grusväg, hela
tiden lätt uppför. Ner mot San Sebastian tar vi nu en annan väg och
beundrar mäktiga klippformationer. Det har klarnat något och Teneriffa kan
skönjas i öster.
Nere vid kusten skiner solen och vi får en fin överfart till
Teneriffa.
|