21 maj - Så var det dags för min andra islandsresa, den här gången norr om Reykjavik, med tyngdpunkt på den stora halvön som sticker ut i Atlanten: Snaefellsnes. Det är ett område utsatt för Atlantens ibland vresiga humör med piskande vindar och drivande regn. Så det gäller att ha tur med vädret, vilket jag hade, till att börja med!
   Eftersom tidsskillnaden mellan Kastrup och Keflavik är två timmar åt rätt håll hade jag gott om tid att hinna fram till kvällens övernattning vid Borgarnes. Vädret är hyfsat med växlande molnighet och några regnstänk. Reykjavik med alla rondeller och trafikljus passeras och sen dyker berget Esja,  (914 m.ö.h.) ännu i vinterdräkt upp. Berget rundas så att man har havet i väster och snart är jag framme vid Hvalfjörður. Här måste man välja att antigen köra genom den ca fem kilometer långa betaltunneln eller att köra runt fjorden, vilket tar en timma.
   Vädret blir bättre och dom ännu snötäckta bergstopparna glimmar i solen, det är ett riktigt sagoland, så beslutet blir att köra runt fjorden. Ofta stannar jag bilen på den glest trafikerade väg 47 för att fotografera i det fina ljuset som ständigt skiftar, beroende på molnens gång.
   Hvalfjörður var en gång centrum för den isländska valfångsten och resterna av den gamla valstationen ligger på fjordens norra sida. Industrin avskaffades 1992, men innan dess "skramlades turister ihop" i Reykjavik för att bussas ut till slakten. Under andra världskriget användes fjorden av amerikanska och brittiska krigsfartyg som utgångspunkt i försvaret av Atlanten.
   Längst in i fjorden leder en vandringsstig fram till Islands högsta vattenfall (196 meter) Glymur. Men eftersom jag läst på vet jag att stigen dit är lång och bitvis farlig och att fallet är tämligen ofotogent, så färden går vidare längs fjordens norra strand, ödslig och vacker. Av fåglar noteras inget speciellt intressant utom ett par kustlabbar.
   Dom små trevliga islandshästarna ses överallt i landskapet och finns i olika färgvariationer. Jag tycker att den bruna varianten är finast. Hästen är respekterad i hela världen för sin intelligens, uthållighet och snabbhet. Islandshästen har en unik fyrtaktig gångart som kallas tölt där hästens ben rör sig i samma ordningsföljd som i skritt och där den alltid har minst ett ben i marken. Att tölta lär vara mjukt och behagligt för ryttaren.
   Resan går vidare mot norr och vid Borgarfjörðurs södra strand ligger mitt hotell för natten. Ett enkelt men prisvärt ställe. Litet rum under snedtak, knarrande golvtiljor och en tam gräsand på gården.
   Det finns en balkong mot öster och i det fantastiska kvällsljuset står jag länge och betraktar ljusskiftningarna över det resliga berget Skarðsheiði  som reser sej som ett urtidsdjur mot himlen.

Island 2013


Island 2013


Skarðsheiði


Skarðsheiði