16 juni -  Hoppsan! 9,5°C klockan 07:00 som ökar till 11,5°C nere i dalen och för första gången under veckan kan lite blå himmel titta fram mellan dom ännu tunga molnen. Det gäller att passa på, och vädret får duga för en bestigning av Sonfjället, så högt som orken tillåter. Jag åker den långa grusvägen från Hedeviken över Ljusnan mot Nyvallens fäbodar som ligger på norra sidan av fjället och är en av tre portar in till nationalparken.
   Det är nästan vindstilla och uppe på vallen betar fjällkorna lugnt under Sonfjällets sluttningar. Parken inrättades redan 1909 som en av dom första nationalparkerna i Europa och syftet var att skydda den då utrotningshotade björnen. Idag har Sonfjället och dess omgivningar en av Skandinaviens starkaste och största björnstam och om natten kan man höra lodjuren "jama".
  Jag går upp genom den frodiga fjällbjörkskogen och det är brant redan från första början, pulsen ökar snabbt. Blåhakarna och rödvingetrastarna sjunger, en trana trumpetar och göken gal från alla väderstreck. Ett gott tecken?
   När jag lämnat fjällbjörkskogen bakom mej och kommer in i det lågalpina bältet med sina rishedar öppnar sej sikten och ljuset träffar från alla håll. Långt där nere ligger Nyvallen, en trolsk vattenspegel lyser som ett öga i den blå barrskogen, och i NO ses Björnrikes skidbackar som uthuggningar i bergssidorna.
    Jag tar en välbehövlig paus i den branta slänten och tittar på den enorma sluttningen upp mot toppen på 1 278 m ö.h. och inser att jag aldrig kommer orka dit upp. Gulsparv sjunger förvånansvärt nog på den här höjden när jag fortsätter upp mot den mellanalpina zonen där stora snöfält ännu ligger kvar. Här möter en kärv natur med stora blockhav av frostsprängt berg och det bli svårare att gå. Vid det här laget flåsar jag som en ångmaskin och beslutet blir - hit men inte längre!
   Jag stannar några timmar uppe på den höga höjden medan fantastiska molnformationer tornar upp sej över Härjedalens skogar och berg. När jag omsider kommer ner till Nyvallen är himlen åter jämngrå och det börjar regna igen, så vilken tur att tiden utnyttjats på bästa sätt.
   Nu börjar en lång förflyttning mot Bruksvallarna och Ramundberget. Slättansvallens fäbod ligger vid bilvägs ände och därifrån börjar jag vandra längs Ljusnans södra strand. Stigen är ibland översvämmad så att långa omvägar måste tas genom meterhöga videsnår. Några orkidéer har spröda knoppar och allt tyder på att blomningen börjar först om ett par veckor. Här är gulärlan en karaktärsart och några drillsnäppor står på en sandbank i älven. Efter några kilometer kommer jag fram till Jo Ers-bygget. Grundläggningen efter stugan finns fortfarande kvar som ett monument av slitet. Lador i björktimmer och med tak av torv kan än idag utnyttjas till skydd av vandrare. Det sägs att ett bra torvtak lagt på bästa björknäver håller i femtio år.
   På kvällen tittar solen fram igen och tycks aldrig vilja gå ner över Björnrikes skidbackar.