Sida 1   2

Stora Karlsö 25 - 28 maj 2005
 

25 maj - För att komma till Gotland tar jag färjan från Oskarshamn. Det är fantastiskt hur snabb och bekväm  överfarten numera är. Den tar bara tre timmar. Lagom att hinna äta något och sen sjunka ner i en bred fåtölj i någon av salongerna. I Visby tar jag lokalbussen söderut och blir avsläppt på en improviserad hållplats vid kiosken i Klintehamn. Det tar tio minuter att gå ut till yttre hamnen, varifrån båten till Stora Karlsö avgår. Vi är förutom besättningen bara fyra personer ombord och jag är den enda "civila". De övriga är guider och restaurangpersonal. Vi lägger till vid bryggan i Noderhamn och efter att blivit informerad om förhållningsreglerna på ön av tillsynsmannen bär jag in bagaget i mitt rum KP - syd.
   Innan middagen i restaurangen med sitt unika läge och utsikt över havet gör jag en kortare vandring. På väg mot Hien lyssnar jag med hjälp av en nyinköpt mp-3 spelare in en sjungande lundsångare. Vid Västerberget larmar sillgrisslorna sitt märkliga stigande och fallande a-orrrrr i olika tonarter. På vattnet nedanför berget ligger mängder med sillgrisslor och tordmular samtidigt som trafiken till och från klipporna är livlig. På väg hem blir jag inbjuden på vernissage i fyrhuset. Det är den kända fågelmålaren Dan Zetterström som leder en kurs i måleri här på Stora Karlsö. På väg nedför gamla fyrtrappan ser jag  (troligtvis) en mindre flugsnappare. Observationen är tyvärr alltför snabb för att jag ska våga kryssa den för mej nya arten.
 

26 maj - Om man är övernattare på ön är det tillåtet att vandra på egen hand - alltså utan guide om man undviker områdena med tillträdesförbud. Tillträdesförbud gäller hela strandlinjen runt ön med undantag för några små områden vid Noderhamn och Hien. Jag beslöt, p g a vikten att inte ta med tubkikaren på dagens vandring utan nöjer mig med handjagaren. Längs stigen mot Hien är näktergalarna och sångarna på sitt bästa sånghumör. Större strandpipare och strandskata ligger på ägg bland stenarna invid stranden och en brun kärrhök spanar ovanför den knappt lövade skogen vid Hien. Jag viker av från stigen och via den hemlighetsfulla gamla fyrtrappan når jag högplatån. Jag känner genast igen fågelsången och i ett litet oxelträd sitter en grann rosenfink och sjunger. Den gamla hanen är vackert karminröd på huvud, hals och bröst. Två honor uppehåller sig också i närheten. Dom är mycket anspråkslösare i färgerna, närmast kontrastlöst  brun-grå. En lång stund uppehåller jag mig hos fåglarna som låter sig betraktas på bara tio meters avstånd.
   Utsikten uppe på högplatån är betagande med  hav så långt ögat kan se. Själva platån är en vindpinad hedmark med enbuskar där Gutefåren betar. Det är onekligen en storslagen känsla att vandra omkring ensam här uppe utan att se en människa - bara ödslig hed och blått hav så långt man ser.
   I en dalsänka ligger fyrträdgården. Den användes tidigare av fyrpersonalen för odling av grönsaker och frukt. Nu påminner blommande påskliljor om en svunnen tid. När jag passerar Älmar (gotländska plural för Alm) sjunger ännu en rosenfink men den håller sig dold i vegetationen. Några andra arter för dagen blev rödstjärt, grönfink, gulsparv, hämpling och en död flodsångare som flugit in i restaurangens stora fönster.

 
Till sida 2 >>