12 juni - Vaknar upp till ännu en fin dag och packar in allt i bilen eftersom natten ska tillbringas i Grindavik. Jag gör ett försök att hitta islandskniporna igen i älven Sog, men dom är tyvärr borta nu. Kör ner till Selfoss och följer ringväg 1 mot öster. Det var faktiskt inte förrän 1974 som det blev farbar väg runt hela Island. Tidigare var man, för att nå landets östra delar, tvungen att köra motsols över Akureri vid den norra ishavskusten.
   Det största problemet var dom många sandur, ökenliknande områden av av grus och sand genomkorsade av ett ständigt föränderligt nätverk av älvar. Dom här sandområderna bildas när vulkanisk aktivitet under glaciärerna får isen att smälta och det forsande vattnet drar med sig stora jordmassor. Nu har man byggt broar och lagt ut stora vägbankar över dom kritiska passagerna.
   Efter Selfoss breder ett vidsträckt slättland ut sej med bergen långt i norr och efter Hella ser jag Heklas vita topp. Efter ytterligare mil ser man Västmannaöarna, åtminstone några av arkipelagens alla öar i söder. Dom liksom svävar som hägringar långt borta i det blå.
   Efterhand kryper bergen närmare och det står som ett vitt töcken inåt land. Det beror troligen på dom två glaciärer som jag närmar mej. Eyjafjallajökull och Myrdalsjökull. Till vänster störtar sej ett vackert vattenfall utför en svart klippa. Det är Seljalandsfoss som för med sej kallt glaciärvatten från vulkanen och glaciären Eyjafjallajökull.
   År 2010 hade vulkanen ett askutbrott som berörde stora delar av Europas flygtrafik med inställda flyg som följd. Jag kommer ihåg det väl eftersom jag satt på Barajas flygplats i Madrid och väntade på en försenad avgång till Köpenhamn. Allt gick väl den gången sen man lagt om rutten och tog en mer västlig riktning för att undvika askmolnet.
   Vid Seljalandsfoss har redan många besökare samlats trots den tidiga timmen. Man kan gå in bakom fallet via en stig och några trätrappor som leder uppåt. Regnkläder är att rekommendera. Fortsätter nu mot öster och har Eyjafjallajökull tätt inpå, dock mest skymd av branta berg där kor och får betar av det saftiga gräset. Framme i det lilla samhället Skógar som har ett trevligt hembygdsmuseum och som ligger inklämt nedanför glaciären Mýrdalsjökull är det inte långt till det mäktiga vattenfallet Skógafoss. Det finns trappor brant upp till höger om fallet där man når ännu fler fall. En koloni stormfåglar har tagit klipporna runt fallet som sin häckningsplats, en något fuktig boplats kan tyckas.
   Åker in till den lilla orten Vik i Mýrdal med 300 invånare för att äta. Beställer en fish and ships och en Egil och får den mest fantastiska torsk man kan tänka sej. Mycket gott i den något slamriga lokalen.
   Ute vid Dyrhólaey-klipporna slamras det av helt andra skäl. Det är alla stormfåglar, grisslor och dom alltid närvarande silltrutarna som står för oväsendet. Betydligt tystare är lunnefåglarna som finns i stort antal både i berget, men framför allt ute på vattnet.
   Dagen är sent liden, och nu återstår bara en lång resa till Grindavik och en tidig flygresa i morgon

13 juni - Tidigt flyg till Köpenhamn, nu utan mellanlandning i Köln. Tåg genom Skåne och Småland till Kalmar. Vart går nästa resa? - till Island så klart!

.

Skógafoss


Vid Dyrhólaey


Dyrhólaey


Under Eyjafjallajökull