16 oktober - En svart VW Polo rullar i gryning västerut på Morro Jables asfalt. Jag ska försöka ta mej över öns högsta pass till El Cofete på den nordvästra kusten. Till en början är vägen asfalterad men efter några kilometer övergår den till en grusväg. Den ser dock farbar ut för personbilar. Någonstans i bakhuvudet ringer en klocka - fyrhjulsdrift fordras - jag måste ha läst det någonstans. En sån här bergsväg är krävande nog även om den är asfalterad och hur vänder man om man vill avbryta? Bäst är att höra med turistinformationen i Morro Jable om man tänker köra någon av öns grusvägar.
   Det är som vanligt en vacker morgon när jag åker FV-2 norrut. Målet för dagen är Tindaya nästan längst upp på öns nordvästra hörn. Första stoppet blir vid Catalina Garcia där en smutsgam siktats från bilen. Den håller utkik från toppen av en telefonstolpe och samtidigt kommer en härfågel och slår sej ner på en stenmur.
  Efter några timmar är jag framme i byn Tindaya. Vägen från byn ner mot kusten är asfalterad men full av stora hål, och övergår några 100 meter från kusten i en grusväg. Hela sträckan är bra för ökenarter. På ungefär halva sträckan finns en ruinerad farm där  jag slår mej ner i skuggan  för att äta lunch. 
   Plötsligt hör jag ett totalt obekant fågelläte - äntligen, det är ca sju ökentrumpetare som drar runt i det förtorkade landskapet. Några av trumpetarna slår sej ner på ruinens tak men jag hinner bara se dom i flykten. Ökenlöpare gör kortare flygturer och avslöjar sej på dom svarta vingundersidorna. Svartbukiga flyghönor drar i bubblande flockar över landskapet och är här mycket talrikare än vid Costa Calma. Den största flocken innehåller 40 fåglar.
  Nästan framme vid kusten ser jag flera ökenlöpare, ökentrumpetarna är kvar och i buskarna håller två glasögonsångare till i sällskap med ökenvarfågel. Ormvråkar och tornfalkar patrullerar dom övre luftrummen.

17 oktober - Vid Costa Calma Plain som är ökentrappsstället söder om La Pared går solen upp över havet och bergen skiftar färg minut för minut. Efter ca en timmes fruktlös spaning kommer så en ökentrapp sakta promenerande på en svart gruskam. Avståndet är väl ca 30 meter i det fantastiska morgonljuset. Den har säkert sett mej och jag förväntar att den ska försvinna på andra sidan grusåsen. Men nej, jag kan följa den här urtidsfågeln när den lugnt och förnämt går mot väster på krönet av åsen och jag får känslan av att här har ökentrappar följt samma väg tusentals år. Så är det nog. Jag håller mej stilla bakom tubkikaren tills trappen försvinner bakom dynerna ner mot havet.
   Ja, bättre än så här kan man nog inte uppleva Fuerteventuras ökentrapp. Den här individen hade inget svart halsband och var således inte samma fågel som sågs 15/10.
   Tidig hemfärd och resans enda bad i hotellets pool.