För inte så länge sedan var Färöarna ett land för äventyrslystna upptäcktsresande. Svårtillgängligt och besvärligt att resa mellan öarna. Ett hemlighetsfullt bergland, oändligt lånt bort,  någonstans i den stora oceanen. Tack vare goda förbindelser med omvärlden och en utmärkt infrastruktur är det helt annorlunda idag.
   Färöarna hade länge varit ett hett efterlängtat resmål för mej och det var nu som resan äntligen skulle bli av.

8 juli - Jag flyger med Maersk Air från Kastrup på en reguljärbiljett kl. 9.15. Rutten går via södra Norge upp mot Bergen och ut över Atlanten. Shetlandsöarna passeras och efter drygt två timmar går planet ner genom molnen och ögruppen blir synlig. Det är en underbar syn - gröna bergiga öar med djupt skurna fjordar omgivna av ett oändligt hav.
   Genast när jag kommer ut från terminalen märks skillnaden i klimatet. Det småduggar, fjällens toppar är höljda i dimma och det är bara 12°C. Flygplatsen ligger på ön Vágar och färden går vidare med buss till ögruppens huvudstad Torshavn.
  Jag har hyrt ett rum i en privat villa och det är alldeles utomordentligt. Ett ljust trevligt rum med pentry på bottenvåningen och med utsikt mot en grön trädgård. Där huserar en koltrast som protesterar livligt om jag öppnar fönstret. Efter att ha pratat med värdinnan fru Dam (ja hon heter så) var det dags att bese Torshavn.
   "Mitt hus" ligger på höjden med blick över staden, havet och den oftast i moln eller dimma höljda lilla ön Nólsoy. Efter några minuter är jag nere i staden. Den verkar trots sin litenhet trevlig med en blandning av mycket gamla och moderna hus. Toshavn är världens minsta huvudstad med knappt 18 000 invånare.